Nu att telefonen slutat ringa och folks slutat be mig om att hitta på något. Jag tänker tillbaka för att se hur det kunde gå så här långt att man satt ensam dag in och dag ut.

Något som jag ej visste när jag gick i grundskolan var att de vänner jag skaffade där, några av dem skulle man ha livet ut. Så jag hade några få jag umgicks med men tyvärr så är jag en sådan person som tycker ganska mycket om att vara själv så på det förlorade jag ett antal vänner. Sen så upptäckte man killar och ja då gjorde jag det extremt dumma valet (som jag alltid kommer ångra) att pojkvän är viktigare än vänner. Sen så umgås ju inte tjejer i grupper och de vänner jag hade kände jag redan var upptagna på något sätt med "bästisar" så jag kände mer att jag kom i andra hand och det var jobbigt.

Gymnasietiden är ju även den en tid där man skall skaffa vänner och sen hålla fast vid dem. Men samma sak där jag hade några stycken och sen så träffade jag en ny pojkvän och honom älskade jag ju och skulle gifta mig med. Heh alltså man tyckte man hade alla svar i livet.

Men jag prioriterade ju killen och tillslut så gav mina vänner upp, nästan alla. Och förhållandet tog slut 4 år senare riktigt illa och jag blev extremt sviken och sårad. Inga direkta vänner så det blev mer att man umgick med bekanta som tyckte om att vara ute och festa så det blev min nya grej att festa. Tillslut så träffade jag en ny kille, egentligen så var jag inte så intresserad men jag kände mig ensam och oälskad och som sagt utan vänner. Han hade en ganska stor vänskapskrets och jag började umgås med hans vänners flickvänner även om det var extremt svårt att bli accepterad för jag var ju då den nya flickvännen. Och 7 år senare när vårat förhållande tog slut så konstigt nog sinade även min vänskap till tjejerna ut. Kanske var det jag som var väldigt dålig på att hålla kontakten, eller drog mig undan. Nu sitter jag här flera år senare och tyvärr faktiskt saknar det skvallret man kan ha med en tjej kompis. Eller bara sätta sig i bilen med en kompis och åka runt och dansa lite på klubbar utan att dricka. De sista åren har jag intalat mig själv att jag trivs bäst själv, att jag blir stressad av att umgås med folk men det är bara bortförklaringar för att slippa inse sanningen. Jag har missat min chans på att skapa vänner. Allt det är möjligt fram tills du är 20-25 sen har du ej den möjligheten längre. För alla du lär känna har redan sin bekanskapskrets och i Sverige tillhör det ej vanligheterna att de bjuds in till en redan befintlig vänskapskrets.

Jag har fast jobb sedan 6 år tillbaka och jag trivs jättebra med de på mitt jobb, dock hör det ej till vanligheterna att jag blir medbjuden ut så jag känner mig ganska orolig att det är mig det är fel på.

Men tack och lov så är jag inte helt ensam, jag har en pojkvän men han hade nog också uppskattat om jag haft tjejkompisar för han är inte alltis jätteintresserad när jag vill säga nåt skvaller från TV eller kommentera desperate housewives :(

Min största oro nu är att jag vill så gärna gifta mig men att inte ha någon i kyrkan på min sida mer än min mamma känns hemskt. Alltså förstå mig rätt jag älskar min mamma men jag hade tyckt det varit kul med ett gäng tjejkompisar som hittade på en skum möhippa.

Jag har läst ganska mycket på nätet att många människor är ensamma och jag tycker det är jättetråkigt.